Skogen är viktig för Lappland. Jakt, fiske och bärplockning har alltid varit en del i försörjningen för samerna, nybyggarna och deras ättlingar. Under sommaren betade tamdjuren i skogen och man skördade hö på myrarna. Ved till uppvärmning och timmer till byggnadsmaterial hämtades också från skogen, vilket var grunden till att man kunde bosätta sig i den här landsdelen.
När Sverige utvecklades från bondesamhälle till industrisamhälle fick skogen ett allt större ekonomisk värde. Från slutet av 1800-talet, fram till 1960–talet var skogsbruket den huvudsakliga inkomstkällan för många. Timmer höggs på vintern och flottades i bäckarna under vårfloden ner till Umeälven för att sedan flottas vidare ner till sågverken vid kusten.
För att kolonisera de inre delarna av Norrland och säkerställa att det fanns arbetskraft i skogsbruket utvecklades ett system med kronotorp på statens mark i norra Sverige. Kronotorpen var små jordbruk där arrendet betalades med arbetsdagar i skogsbruket. Avverkning, flottning och kolning var ett hårt arbete. Skogen fälldes manuellt med timmersvans och timret kördes ut med häst och släde. Mannen i hushållet var ofta borta från hemmet större delen av vintern. Även för kvinnan, som var ensam hemma med djur och ofta många barn, var arbetsdagarna långa och krävande.
Under 1950- och 60-talen mekaniserades skogsbruket och nu är krontorpen i många fall rivna eller finns kvar som fritidsbostäder.
Ett område där det finns många rester från den här eran är triangeln, Pauträsk, Blåviksjön och Grundfors. Området är lättillgängligt då det är genomkorsat av skogsbilvägar och här finns många fina utflyktsmål. Inom området ligger både Bubergets naturreservat och Kronoparken Jovan.
Paubäcken – en norrländsk ”storbäck”
Paubäcken är en typisk norrländsk ”storbäck”, som var viktig speciellt under flottningsepoken. Det finns spår från skogsbruk och flottning efter hela bäcken – flottningsdammar, flottarkojor, stigar, mm.
I Pauträsk kommer man lätt ner till bäcken. Här finns en välskött flottarkoja med eldplats utanför och en flottningsdamm med bro över bäcken. Parkeringsmöjligheter finns på båda sidor om dammen. Från kojan går en strövstig österut utmed bäcken ner till ett gammalt kvarnområde.
Fisket i Paubäcken är uppdelat på fyra fiskerättsinnehavare. Vid utloppet ur sjön Pauträsk gäller fiskekort för Pauträsk FVO. Sedan gäller SCA Hedmark, följt av Sveaskogs fiskekort och längst ner Pausele/Bäcknäs vars kort också gäller i delar av Umeälven.
Paubäcken är känd för sitt rena vatten, som gör att kolonier av den fridlysta flodpärlmusslan finns på flera ställen. Flodpärlmusslan är en rödlistad och utrotningshotad art och Paubäcken är ett av Europas bästa vatten för musslan. Ta hänsyn till musslan om ni besöker områden där den finns. Se upp var ni trampar i bäcken och lämna musslan orörd!
Mejvanheden – bra fiske och rastplatser
Här finns flera rastplatser vid bäcken. Där bäcken passerar vägen ligger ett vindskydd vid en stor kulturminnesmärkt gran på östra sidan om bäcken. På västra sidan finns en skogshuggarkoja med eldplats.
En dryg kilometer nedströms finns ytterligare en rastplats. Denna ligger intill en restaurerad flottarkoja, ett stenkast från bäcken. Fisket efter öring och harr är bra och det är Sveaskogs fiskekortkort som gäller.
Området är av riksintresse för kulturmiljövård, med spår av myrslåtter och kanaler för översilning av slåttermyrar. Vid södra vägen, mellan rastplatserna går en handgrävd kanal som tidigare ledde vatten från Paubäcken till Utgrävetjärn, som magasinerade vatten för översilning av slåttermyrar. Denna kanal grävdes för hand på 1800-talet och är två kilometer lång. Det fanns en stig utmed kanalen för en trevlig skogspromenad.
Stormyrheden – vandring och kultur
Vid vägen ligger en skogshuggarkoja och en bevarad hästdragen timmerkälke. Från kojan går en natur- och kulturstig ner till Paubäcken. Stigen är cirka en kilometer enkel väg, passerar både slåttermyrar och en bevattningskanal. Stigen slutar vid en bro över bäcken och en delvis raserad flottningsdamm. Längre norrut finns ett vindskydd och en hängbro över bäcken i anslutning till kraftledningen.
Buberget – varglav och gammelskog
Ekoparken Jovan, som Bubergets naturreservat är en del av, ligger också i området. I Buberget finns Sveriges nordligaste växtplats för varglav. Reservatet domineras av gles blandskog med björkar och granar i flacka sluttningar. Inom reservatet finns det spår efter flera skogsbränder. Man kan se kolade stammar och brandmärken i träden efter den senaste branden som inträffade omkring år 1900. Troligen brändes skogen avsiktligt för att förbättra skogsbetet. Skogarna i området är omkring hundra år gamla och växte troligen upp efter denna brand. Myrarna i Buberget är praktfulla med inslag av torra tallar som också de dödades av branden.
Det går en väg genom reservatet så det är lätt att ta sig ut i den fascinerande naturen. Ett givet stopp är rastplatsen vid Jovanbäcken. En trappa går ner längst branta stenhällar till bäcken där rastplatsen ligger, intill en stenkista som byggdes under flottningsepoken.
Mejvanbäcken – för både paddlare och fiskare
Bäcken rinner från Mejvanheden, för att mynna ut i Umeälven strax nedströms om Grundfors. Den ringlar sig fram genom en urskogsliknande natur och bjuder på bra harr- och öringfiske.
Har man tur kan man få se bäver. Bäcken bjuder på fin paddling med en avslutande lätt strömsträcka sista kilometern ner mot Umeälven. Den kan man lätt välja bort om man känner sig osäker. Den absolut sista biten ner till Umeälven som består av en gjuten timmerränna bör man absolut inte paddla. Det går utmärkt att ta upp kanot eller kajak alldeles ovanför rännan.
Det finns många ställen där man kan börja eller avsluta en paddeltur, då det går skogsbilvägar i närheten av bäcken längs hela sträckan.
Text och foto: Roland Nilsson
